Pusseldeckare är inget jag skulle säga att jag är välbekant med sedan tidigare, vilket var vad som sporrade mig att vilja läsa något av Agatha Christie för vad kan vara bättre än att börja med en av författarna som var med och grundade genren.Bookmark förlag har för en tid sedan börjat ge ut några av Agatha Christies böcker i nyöversättning och jag har precis läst ut Badortsmysteriet som utkom för första gången 1932. Detektiven Hercule Poirot och hans vän kapten Arthur Hastings är på en välförtjänt semester på den idylliska badorten St Loo på Corwallskusten. Poirot har bestämt sig för att pensioneras men han är inte den som kan låta ett fall förbli olöst så när han upptäcker att den unga vackra Nick Buckley utsatts för ett mordförsök mitt framför hans ögon ändras hans prioriteringar. Snabbt dras han in i ett mysterium som gör att till och med han ibland känner sig överväldigad.Jag är ovan att läsa äldre böcker och det märktes verkligen när jag nu började bekanta mig med denna hyllade deckardrottning. Jag hade så svårt att komma in i boken att jag flera gånger tänkte ge upp den eftersom jag bara upplevde den som torr och stapplig för att inte tala att alla dialoger och monologer fick mig att känna mig lite dränkt i allt pratande. Lyckligtvis tvingade jag mig att hålla ut för ungefär 80sidor in i boken släppte det och jag kunde uppskatta läsningen. Äntligen började jag se charmen i Hercule Poirot och Arthur Hastings. Poirots ego, självgoda arrogans och högtravande gick nu från att gå mig på nerverna till att bli underhållande. Jag tror det här var en bok jag behövde växa in i.Även om böckerna ska vara hyfsat fristående i och med att varje bok kretsar kring något fall som ska lösas känner jag att jag tyvärr missar en hel del när jag hoppar in så här en bit in i serien. Agatha Christie är schysst mot oss läsare och hjälper ändå till att låta oss förstå Poirots rykte och relationen mellan honom och Hastings men jag känner ändå att jag skulle velat vara med från början för att riktigt begripa mig på deras historia och dynamiken mellan dem.Det underbara är dock att jag nu faktiskt förstår grejen med Agatha Christie. Jag förstår charmen och måste erkänna att mysteriet i denna bok verkligen fick mig att försöka klura ut svaret på gåtan utan att bli så mycket klokare. Därför gör det inget att jag skulle vilja veta mer för det gör bara att jag känner mig mer sporrad till att läsa fler av hennes böcker om Poirot, särskilt när de ges ut i sådana här fina nyöversättningar med fantastiskt snygga omslag.
Άλλο ένα πολύ καλό βιβλίο από την Αγκάθα Κρίστη.Ο Πουαρό έχει συνταξιοδοτηθεί και κάνει διακοπές με το κολλητάρι του, τον Χάστινγκς. Εκεί συναντούν μια νεαρή κοπέλα, την Νικ, που τους διηγείται πως μέσα σε δυο μέρες είχε τρία ατυχήματα που παραλίγο να τής κοστίσουν την ζωή. Καθώς μιλούν η Νικ διαμαρτύρεται για μια σφήγκα που περνάει μπρος από το πρόσωπό της. Όταν φεύγει, ξεχνάει το καπέλο της πίσω κι όπως ο Πουαρό το κρατά στα χέρια του, με την σκέψη να τής το επιστρέψει, διαπιστώνει μια μικρή τρύπα σε αυτό και λίγο πιο 'κεί μια σφαίρα κι απ' ό,τι φαίνεται αυτό που πέρασε μπρος από το πρόσωπο τής Νικ δεν ήταν σφήγκα αλλά αυτή η σφαίρα που αστόχησε για λίγο. Έτσι ο Πουαρό αφήνει την αργία και βάζει σαν στόχο να προστατεύσει την Νικ γιατί όπως φαίνεται κάποιος προσπαθεί να την σκοτώσει. Όμως, αλίμονο, και δεν υπάρχει βιβλίο τής Κρίστη δίχως φόνο αλλά και μήτε Πουαρό δίχως να λύσει το όποιο εγκληματικό μυστήριο.Το βιβλίο είναι αληθινά απολαυστικό με γρήγορη εξέλιξη και συνεχές ενδιαφέρον. Το απολαύσαμε στην Λέσχη του Βιβλίου σε ομαδική ανάγνωση και προσωπικά το συνιστώ ανεπιφύλακτα σε όποιον φίλο τής Κρίστη.(Για όσους δεν το χόρτασαν, από όσο έχω δει υπάρχει και παιχνίδι βασισμένο στο βιβλίο ;) )\[ πρώτη δημοσίευση στην Λέσχη του Βιβλίου ]
Magdala Buckley, who goes by Nick (after her grandfather), has had three attempts upon her life the last by a bullet right in front of Poirot. With his vacation interrupted, he and his assistant Hastings, are drawn into the mystery of who is after Nick. It's a tough nut to crack since outwardly there's nothing to gain. She lives in a dilapidated old house, the eponymous End House, that is dilapidated and mortgaged to the hilt and she is well liked by her friends, servants, and boarders. This is classic Christie where suspicion is lain upon everyone and their's an interesting cast each with their own secrets. The trick, as usual, is figuring out which of these secrets have to do with offing Nick. The book moved a bit slow for my taste. Perhaps the English civility is wearing thin or the cocky Poirot is becoming tiresome. The denouement was worth it tho, I knew I must be wrong because it seemed quite obvious 4/5 of the way in, glad there was a final twist.
—Alan Chen
This is such a great book! Agatha Christie novels are always good for light reading, because they are easy to read and have no symbolism, but are still clever and entertaining. Peril at End House, like Murder on the Orient Express, contains the detective Hercule Poirot, my favourite person ever. He's very entertaining, but unfortunately, he frequently uses French expressions that I had to decode using google translate. I'm giving this book 4 stars because the ending is great, but too much time was spent building up to it. Also, some of the characters had zero development (we found out almost nothing about them as the novel progressed), and seemed to be space fillers, included only to broaden the list of suspects in the crime. All in all, though, this book is very clever and entertaining. You should read it.
—Sasha Bell
Aahahaha ... di solito non ci azzecco mai. Ma questo personaggio qui fa un po' troppo l'innocentino. Sul tipo "io non c'ero e se c'ero dormivo". Alla lunga, attira l'attenzione. :-)
—Arwen56
