The Gap Into Ruin: This Day All Gods Die (1996) - Plot & Excerpts
Värdigt avslut på en fantastisk serie. En serie som är lång, tungläst men fruktansvärt bra och i denna bok är tempot galet. Eller kanske inte så mycket tempot som intensiteten. Konfrontationen/mötet mellan folket på Trumpet och folket på Punisher är fantastiskt, likaså deras kommunikation med Warden Dios. Allt faller liksom på plats i den här boken. Vi förstår, om och om igen, varför allt har hänt. Vi förstår på allvar att huvudpersonerna verkligen varit brickor i ett spel, vi förstår varför detta var nödvändigt. Men vi förstår också varför huvudpersonerna på ett personligt plan tvingades gå igenom detta, eller i alla fall hur det i efterhand faktiskt har spelat roll för dem, fått dem att på ett absurt sätt växa. En vän satte snyggt fingret på att hela Gap-serien i grunden handlar om att hela tiden tvingas utforska och passera sina egna gränser. Att ständigt orka mer, klara mer, möta mer än man någonsin trott var möjligt. Mer trötthet, mer våld, mer förtryck. Men också, framför allt, mer känslomässigt trauma. Gap-serien är framför allt en serie om mänskliga relationer och karaktärsutvecklingen i den här boken är fantastisk, i synnerhet vad gäller Morn och Angus. Också efter den här boken är jag helt utmattad för att allting känns så förbenat mycket. Jag beundrar Donaldson kolossalt för att han verkligen lyckats skapa en lång orgie i känslor. Den politiska upplösningen är strålande i denna bok. Relationernas klimax också. Jag uppskattar särskilt slutet för Morn och Angus, det var nog egentligen det enda slut (eller den enda typ av slut, visst finns det detaljer jag saknar och kanske önskat mig) jag kunnat acceptera för dem. Dock hade jag helt klart velat ha mer closure även mellan Min och Warden. Det känns som att Min förtjänade det och som att deras relation glömdes bort lite mitt i allt. Slutet var annars ljusare än jag trott. Kanske för ljust. Men ändå hoppfyllt. På ett vis gör det mig så otroligt glad att Donaldson till slut kommer fram till att all denna smärta, allt detta tänjande på gränser, faktiskt kan påverka människor i någon sorts positiv riktning. De kommer ut starkare ur alltsammans. Den tanken tilltalar mig och ger mig en oväntad tröst (som jag dessutom behöver med tanke på var jag just nu befinner mig i mitt eget liv).Actionscenerna i slutet när de ska hjälpa Warden ter sig för mig något långdragna och ointressanta i jämförelse med alla mycket mer personligt laddade möten och beslut och konfrontationer som ägt rum innan. Men naturligtvis har de sin plats och boken skulle inte ha kunnat vara utan dem, så det är mer en reflektion än en kritik. Allt som allt är den här boken otroligt väl avvägd och balanserad, vilket inte riktigt är fallet med alla de andra där vissa passager kan kännas långdragna. Kanske bör man, som någon här på Goodreads föreslog, läsa Gap som en hel, lång, sammanhängande bok snarare än fem separata. Då faller bitarna liksom på plats mer även rent dramaturgiskt. Då är allt utdraget, uttröttande lidande i bok två på något vis helt rätt.Det är även först i denna bok som jag börjar älska och till fulla uppskatta Hashi. Han är en fullständigt fantastisk karaktär. Likaså, naturligtvis, Warden. Martyrer kan ibland vara fruktansvärt tråkiga. Warden är aldrig tråkig ens för en sekund. Jag tror rentav att jag hade en liten crush på honom där, för ett tag.Det känns lite konstigt att lämna de här karaktärerna, som varit med mig ett år, men skönt att ha avslutat serien. Jag borde egentligen inte läsa serier längre. Möjligen trilogier, men inte serier. Serier tar mig alldeles, alldeles för lång tid. Och jag har inte längre några oceaner av tid. I detta fall, nu efteråt, var det dock helt klart värt det. Och inte bara efteråt, för den delen.
The Gap series is something that only Stephen R. Donaldson could write. Most of the characters have redeeming virtues. Twists and turns recasting the Hero as the Villain, the Villain as the Slave, the Slave as the Hero. In this book we learn why these people have been tormented by themselves and others through the last 4 books.We see higher level political implications of the plights of the characters. The higher level ramifications are both more and less satisfying than the close up portraits. More satisfying because the torments of these poor yet awful souls is all for a greater cause. Less satisfying because that cause isn't altruistic. It isn't for the greater good, nor is it for the greater evil. I found myself eye-rolling as it turned out that the most minor choices of each of the characters were either controlled or predicted to a ridiculous level of precision. The greatest of all Xanatos Gambit. A trillion ways that it could fail, and yet one character bets the farm on its success. It was good that everything was wrapped up, but like the stories of the rest of the novels, the way it was wrapped up was surprising, but unsatisfying.
What do You think about The Gap Into Ruin: This Day All Gods Die (1996)?
Loved this series. Knowing a Stephen R. Donaldson book is next in my pile I pick it up with some dread, because it is onerous. For the size of the book, the size of the print, the difficulty of the language, and often the complication of the plot. This is the fifth and last book in The Gap series. There are certain things Donaldson can be counted on: complicated, interesting, flawed characters that you can wind up caring about even if they have done terrible, hurtful, evil things; wonderful settings; great plot;, and a satisfying ending. You cannot count on his keeping all of his wonderful sympathetic character alive or being easy reading. That said, all of his books that I have read have been engrossing, beautiful, and exciting.
—Julie
Stephen R. Donaldson was an apocalypse for me. I've known this pentalogy for years, but lacking *inside* information on its intricately spun plot and expert lexical needlecraft, took me a long time to get up close and personal with it.It takes a rare kind of intelligence to be able to juggle between hundreds of different threads without losing the beat of the general story. The abysmal darkness of the human psyche and its hardwired longing for redemption especially when all bets are off, coupled with a no-soul-left-behind ideology that surreptitiously makes hope shine up even in the gutter, are brilliantly and mercilessly painted in this pentalogy. Throw in some of the most exquisite character development you've ever seen in a fictional story, plots and intertwined sub-plots to keep you on your toes well into the wee hours, some skillful handling of technological facts and scientific theories, and towards the end you're gasping for release...
—Poetic Justice
If you can't stand violence, horrible people and or anything unpleasant do not even think of touching these books. They will utterly repulse you, and probably scar you for life. But they are fantastic. The Gap series, spanning five novels is a saga of abhorrent charters, deep space and political backstabbing and intrigue. By the time the third novel starts it's moving at a breakneck pace, leaping between multiple viewpoints, (about ten characters) all moving against one another, judging motivations, planning, scheming, lying, cheating and trying to maneuver people like pieces on a board. By the time the novel reaches it's climax in book five it's impossible not to be impressed by how Donaldson draws his cast together in a believable, compelling and satisfying way. It's really something very special. The first book in the series is poor - originally intended as a stand alone novella that examines the shifting of roles it is a brutal book with few redeeming features. However, from book two onwards a remarkable degree of maturity sets in and characters really begin to come to life. Two-hundred pages in you really begin to understand Donaldsons remarkable vision, and it's hard not to be curious as to where it will go. The cast is the most impressive thing about The Gap, it's rare to see an author realize one fully rounded character, let alone the expansive cast that fills the Gap. You'll move between antagonists and protagonists and understand and sympathies with most of them, love some, hate others, make improper judgements to based on one characters assumptions of another. It really is impressive the way Donaldson toys with perspective to manipulate his readers, keeping them on their toes - allowing for the plot to twist in turn in realistic ways. Admittedly, there are flaws as with any work of such scope, the first novel and the initial political scenes in the third book may bore some readers, but these things are negligible when you look at the series as a whole. Epic, well written, poignant and extremely moving this is a series that will firmly hold it's position as a cult classic for a long time to come.
—Jack
